Svenska Dagbladet har just nu en serie om spiritualitet. Förra onsdagen (Svd 23/5) intervjuades Robert Forman, efter en föreläsning i Sofia församling på söder i Stockholm. Forman arbetar för amerikanska The Forge Institute, en organisation som bland annat vill ”uppmuntra företrädare för olika religiösa traditioner att offentligt erkänna att deras väg inte är den enda rätta”.
– Folk måste få ha sina andliga erfarenheter utan att tvingas in under olika religiösa etiketter, säger Bob Forman. De blir bara frustrerade av alla färdiga dogmer som talar om för dem vad de ska tänka, säger Forman.
Det låter på postmodernt sätt ödmjukt och befriande: Ingen vet hur det är, därför är alla vägar lika bra! Men har man lyssnat till liknande diskussioner om religion tidigare, så vet man vad som är att vänta: Att den som börjat med att förneka religionernas sanningsanspråk, gradvis ska börja presenterar sina egna. Det är som en naturlag, en intellektuell boomerang. Anspråken på sanningen kommer alltid tillbaka. Och mycket riktigt: På The Forge Institute arbetar man med att formulera grunden för ett ”globalt andligt medborgarskap”. Forman talar bland annat om kontakt med den ”universella kraften”.
– Vi talar om det mystika rummet. Men ofta saknar vi ord för vad som händer. Han beskriver det som en erfarenhet som passerar ens förståelse, ens språk. Man är till fullo närvarande men ändå bortom den formen av förnuft.
Forman gör alltså anspråk på hur verkligheten ytterst är beskaffad (en universell kraft) och hur man kan få kontakt med denna kraft (genom meditation som leder bortom förnuftet). Han gör själv just sådana anspråk som han önskar att världens religioner ska dra tillbaka!
Andlighet, säger Forman vidare, handlar i grund och botten om liknande erfarenheter, där man med öppna sinnen utforskar det som vi alla ser är samma sak. Men så kan han bara säga genom att underkänna hur en mycket stor del av mänskligheten ser det. När Abraham kallades att vandra i tro var det inte den universella kraften som kallade honom, utan det var Herren. En personlig Gud talade till honom och vägledde honom. När Mose föll ner inför den brinnande busken var det inte den universella kraften han mötte, utan Herren, som uppenbarade sig för honom och sände honom att befria Israels folk ur Egypten. När Paulus slogs blind till marken utanför Damaskus var det inte den universella kraften han fick kontakt med, utan en person: Den uppståndne Jesus, som på hebreiska talade till honom och kallade honom att sprida evangeliet.
Problemet med Forman är att han inte tar andra människors erfarenhet på tillräckligt stort allvar. Om vi tar varandra på allvar måste vi nämligen ställa frågan om sanning: Vad, bland våra olika upplevelser, är sant? Är den yttersta verkligheten en universell kraft eller är det en personlig Gud? I den kristna församlingen har vi inget att vinna på att tona ner den frågan.
STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
