Diskussionen om att skolor bör hålla sig undan från kyrkan har blivit alltför ensidig. Skolan är långt ifrån värdeneutral i andra sammanhang, skriver Jacob Rudolfsson, samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen på SvD Brännpunkt.
Det är alltid vanskligt när statliga institutioner ska ta ställning i livsåskådningsfrågor. Historien visar oss att samhällsexperimenterande tjänstemän och politiker med utopiska visioner sällan har lyckats väl. Vägen till mindre sälla jaktmarker sägs ju vara kantat av goda intentioner.
Debatten om skolornas adventsfirande är ett typexempel på detta. I åratal har besöken i den lokala kyrkan, luciatåget i skolaulan, och Stilla natt i klassrummet till skenet av stearinljus, fungerat väl och för det mesta varit uppskattade inslag. Men nu har Statens skolverk plötsligt kommit på sig själv med att det saknas regleringar. Ironikern frestas då anta att det finns empirisk forskning som påvisar att kyrkliga skolavslutningar i mer än 100 år av allmän skolplikt har tillfogat skada på skolelever.
Tanken på att intellektuell bildning och kritiskt tänkande ska hjälpa eleverna att själva ta ställning mellan konkurerande livsåskådningar, står tydligen inte högt i kurs. Dags för statens välmenande prussiluskor att tänka åt både barn, föräldrar och skolpersonal.
I den juridiska vägledningen som Skolverket har tillgängligtgjort på sin hemsida går det att läsa bakgrunden till denna politiska detaljstyrning:
”En förskola eller skola bör alltid noga överväga om det är lämpligt att hålla en avslutning eller en samling i samband med en religiös högtid i kyrkan eller en annan religiös lokal. Avslutningen är en betydelsefull del av skolans verksamhet. Det är därför viktigt att skolan utformar avslutningen eller en samling i samband med en högtid så att alla elever kan delta och att föräldrarna kan låta sina barn delta utan att de känner att de blir ensidigt påverkade i någon trosriktning.”
I läroplanen för grundskolan, Lgr 11 heter det dessutom att: ”Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”
Välmenande? Javisst! Inkonsekvent? Självklart.
Varför håller en skola sig undan kyrklokalen i rädsla för att välsignas med en god jul och läsning ur julevangeliet, samtidigt som en annan skola finner det naturligt att predika kön som en social konstruktion och att allt är okej så länge man bara använder kondom?
I den ena värnar man föräldrarätten och pluralismen för att inte stöta sig med andra kulturer. I den andra främjas ett perspektiv som allenarådande. Skolverkets ”riskanalys” av den ensidiga påverkan är påtaglig i det ena fallet, men lyser med sin frånvaro i det andra.
Den principiella frågan för kritikerna i debatten kring Luciafirandet och skolavslutningar i kyrkolokaler är att eleverna inte ska bli ensidigt påverkade av olika trosriktningar eller livsåskådningar. Bättre då att det är kyrkan som bjuder in skolan, som kan tacka ja ifall man anser att eleverna ska få uppleva en svensk kulturtradition. Liknande inbjudningar kan också komma från andra sammanhang. På så sätt behöver skolan inte ta ställning i livsåskådningsfrågor.
Däremot måste inkonsekvensen kring den ensidiga påverkansdebatten belysas. När heliga kor i form av genusvetenskap, normkritik eller RFSU:s monopolställning på skolans sexualundervisning kritiseras, är det som att svära i kyrkan. När dessa ideologiska tabun bryts väntar sällan den politiska inkvisitionen med att rycka ut till försvar. Varför inte pluralism och mångfald inom dessa livsåskådningar? Eller har det blivit viktigare med en könsneutral Lucia än att faktiskt fira Lucia?
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen
