Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa.
Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett
musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg.
Det finns
faktiskt människor som saknar förutsättningar att uppleva något av detta. Några
är totalt färgblinda, ytterligare fler är färgblinda för skillnaden mellan gult
och blått, och 8 procent av män är färgblinda för skillnaden mellan rött och
grönt. Medfödd amusi, tondövhet, finns hos en av 25 personer. De kan inte höra
skillnad mellan små intervaller, som en halvton, men väl på större
tonintervaller. Forskare har uppskattat att upp till 10 procent av befolkningen
har en störning i förmågan att känna empati, medkänsla, och uppvisar någon eller
flera egenskaper som är starkt förknippade med psykopati. Men ingen som är
färgblind, tondöv eller saknar förmåga till empati skulle med trovärdighet kunna
förneka förekomsten av skönhet i konst och musik, eller kärlekens verklighet.
Trots att inget av detta går att bevisa.
Om Gud finns eller inte kan inte
heller bevisas vetenskapligt, om det är både troende och ateister ense. Därför
blir det så orimligt när ateister vill hävda sin oförmåga att tro på Gud som det
normala, som det som ska vara normerande för oss övriga. Som om ett sekulärt
samhälle, ett samhälle utan religion, skulle vara värt att
eftersträva.
Antalet människor i världen som säger sig inte kunna tro på
Gud eller på ett liv efter detta är mycket litet. Enligt forskaren Robert
Sawyer, Calculating God (2000) tror 96 procent av världens befolkning på Gud
eller en högre makt. Phil Zuckerman, Atheism: Contemporary Rates and Patterns
(2005) beräknar siffran till 92 procent.
I den miljö som under 1900-talet
har varit mest utsatt för rationell kritik av religion, den naturvetenskapliga
forskningen, är ändå de flesta forskare troende. 75 procent av alla forskare i
världen tror på Gud, uppskattar Religion Watch Newsletter (1998, 13:8). Till och
med i 1900-talets mest rationalistiska forskningsmiljö, den på amerikanska
universitet, har gudstron inte gått tillbaka under de senaste hundra åren. 1914
gjorde James Leuba en undersökning bland USA:s forskare om deras syn på Gud. 40
procent trodde på en Gud. 40 procent trodde inte och 20 procent var osäkra. 1996
upprepades undersökningen av Edward Larson och Larry Witham, och då trodde 40
procent på Gud, 45 procent trodde inte på Gud och 15 procent var osäkra. Samma
siffror gällde i stort för tron på ett liv efter detta.
Stephen Jay
Gould, en av världens främsta evolutionsbiologer, hävdar i boken Rock of Ages
(2002) att kristen tro utmärkt kan förenas med att vara en framstående
naturvetenskaplig forskare. Han konstaterar att många av de absolut främsta
forskarna tror på Gud: ”Antingen är hälften av mina kolleger enormt dumma, eller
så är det fullt möjligt att förena darwinismen med konventionell religiös tro Ä
och lika möjligt att förena den med ateism.”
Det är lika orimligt att
låta ateisterna vara det nya sekulära samhällets arkitekter som att ha tondöva
till musikrecensenter, färgblinda till konstkritiker och empatilösa till
vårdpersonal.
TUVE SKÅNBERG
Direktor
Claphaminstitutet
