DN:s krönikör Maria Schottenius efterfrågade tydlighet om Bibelns mirakler i samband med påsken. Istället för ett rakt svar undveks sakfrågan. För de första kristna var dock frågan om Jesu fysiska uppståndelse avgörande. En stark känsla av att Jesus hade uppstått var knappast tillräckligt för att de tvivlande lärjungarna skulle tro, skriver Jacob Rudenstrand.
I den debatt som har pågått på flera kultursidor under påsken om Svenska kyrkans syn på Bibelns mirakler i allmänhet och uppståndelsen i synnerhet, tycks kommunikationsstrategin vara att undvika själva sakfrågan. I en djuplodande och reflekterande artikel om att det som skett i historien måste få en tillämpning i den enskildes liv, svarar ärkebiskop Antje Jackelén DN:s krönikör Maria Schottenius, som tog initiativ till debatten, egentligen inte på den senares frågeställning: Ska uppståndelsen och de andra miraklerna förstås som verkliga händelser eller inte? Som Schottenius i sin slutreplik sammanfattar ärkebiskopens svar: ”Hon svarar, som jag uppfattar det, mellan raderna nej till föreställningen om övernaturliga mirakel.”
Ärkebiskopens personliga hållning i frågan om exempelvis Jesu fysiska uppståndelse förblev alltså outtalad även om jag själv tolkar henne som att hon trots allt bekänner sig till denna. Samtidigt vet vi att en sådan hållning ifrågasätts av en betydande andel präster i Svenska kyrkan.
I en undersökning om prästers tro som kom förra året, visar det sig att 75,5 procent av de svarande tror att Jesu döda kropp fick liv. Och det måste ju rimligen betyda att en fjärdedel av dessa inte tror på uppståndelsen. Man behöver med andra ord inte gå till det nystartade nätverket ”Kristen utan Gud”, för att hitta något motsägelsefullt bland kristna företrädares inställning till Bibelns övernaturliga anspråk. Vad som sedan predikas på gudstjänsterna är en annan fråga – där är det kanske en mer klassisk hållning som presenteras.
Som av en händelse berördes dock Jesu uppståndelse i påskdagsgudstjänsten i Katarina kyrka, en av Svenska kyrkans populäraste kyrkor i huvudstaden. I sin predikan sa prästen Olle Carlsson när han skulle förklara lärjungarnas möte med den uppståndne: ”Jag har ingen aning om vad som hände den första påskdagen.” För honom handlar uppståndelsen istället om det vackraste inom varje människa som inte kan dödas. Språket liknar den tidigare ärkebiskopen KG Hammars när han i Kyrkans tidning 2013 förklarade: ”Visst ligger verkliga händelser till grund för evangelierna. Men vi kommer inte åt vad som faktiskt hände.” Syftet med evangelierna blir på så sätt inte att kommunicera något som har hänt i historien. Istället beskriver de enbart individens existentiella
predisposition.
En snarlik hållning, men mer intellektuellt hederlig, framfördes nyligen av humanisten Patrik Lindenfors i debatten mot Claphaminstitutets Per Ewert om Jesu uppståndelse i Citykyrkan, Stockholm. För Lindenfors var det som skedde på påskdagsmorgonen inte historiskt tillgängligt, och han drog den logiska konsekvensen av denna övertygelse: icke-tro.
Bland de traditionella frikyrkorna är inställningen till uppståndelsen normalt en annan: Att Jesus uppstod fysiskt predikas som en självklarhet på påskdagsgudstjänsterna. Samtidigt har det inte hört till ovanligheten att tvivlande unga uppmanats att ”inte tänka utan bara tro”. Alla som har varit en del av den svenska skolan vet dock att dagens utbildning i grundskolan, gymnasiet och universitet/högskola är genomsyrat av kritik av kristen tro. I arbetslivet speglas detta i och med den pinsamhetsfaktor många kristna upplever, som religionsvetaren David Thurfjell har undersökt. Även nominell kristen tro – att man har en kristen förförståelse av världen – har blivit en minoritetslivsåskådning i Sverige. Behovet av att kunna ge skäl för den kristna trons sanning och bemöta skeptikers invändningar, borde därför, vid sidan om det personliga vittnesbördet, vara en självklar del i kyrkans lärjungaträning. Inte minst för att det skapar en större frimodighet i tron.
För de första kristna var frågan om Jesu fysiska uppståndelse avgörande. En stark känsla av att Jesus hade uppstått var knappast tillräckligt för att de tvivlande lärjungarna skulle tro. Deras initiala reaktion på rapporterna efter kvinnornas besök vid den tomma graven var ju att det bara var ”tomt prat”. Även när Jesus visar sig för de tolv trodde de att det ”var en ande de såg”. Först när Jesus ger dem konkreta belägg för att han har uppstått tror de – de undersöker hans kropp, de hör honom, de känner på honom, han äter, och under 40 dagar får ”många bevis på att han levde”. Jesu halvbror Jakob går från att vara skeptiker till att bli en av Jerusalemförsamlingens ledare. Paulus, som från början tillhörde den kristna rörelsens största fiender, blev en av dess största försvarare.
Runt år 54 – innan evangelierna nedtecknades – skriver Paulus till församlingen i den grekiska handelsstaden Korint, som präglades av en religiös mångfald och romersk dominans. Han redogör då för en av de tidigaste kristna bekännelserna: att Jesus dog, begravdes, uppstod och ”att han visade sig”. Sedan betonar han å det starkaste att om ”Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och även er tro meningslös”. Bland forskare råder det i dag en bred enighet om att det Paulus menar med Jesu uppståndelse inte är något metaforiskt. Den välkände icke-kristne Jesusforskaren Bart Ehrman skriver till exempel i en kommentar till Första Korintierbrevet 15 att Paulus ”definitivt trodde att Jesus uppstod fysiskt från de döda”.
Paulus kunde knappast ha fått fram sin poäng om uppståndelsen bara var en inre upplevelse. Metaforer hade inte varit till någon tröst för en liten förföljd minoritet – och inte heller skäl nog för honom själv att omvända sig till Kristus.
Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare
