Visst finns det mycket bra i denna bok, som är värt att prata vidare om. Frågan är bara vem som vågar göra det, när utgångspunkten är att alla synsätt utom antologiförfattarnas är ett uttryck för bristande kärlek? SEA:s Olof Edsinger recenserar den nyutgivna antologin En enda kropp från Arguments förlag.

Det är inte lätt att veta hur man som evangelikal kristen ska läsa, och i mitt fall recensera, antologin En enda kropp. Å ena sidan är det är en sympatiskt skriven bok, till stora delar formulerad i jag-form och med ett resonerande snarare än argumenterande anslag. På de totalt 244 sidorna görs en mängd värdefulla iakttagelser, och de personliga vittnesbörden ger kött och blod åt sådant som vi sällan pratar om – men alla har ett ansvar att förhålla oss till.

Å andra sidan är En enda kropp en revolutionär skrift som vill göra upp med synsättet att det över huvud taget finns något problematiskt med hbtq-identiteter i allmänhet och samkönade relationer i synnerhet. Ingen behöver tveka om att de 17 författarna står för en radikal omläsning inte bara av den klassiskt kristna förståelsen av äktenskap och sex, utan också av den bibliska skapelseteologin i stort.

Jag väljer här att kommentera några grundläggande linjer i innehållet, och vill för artighetens skull börja med det positiva.

Antologin lyfter ett antal frågor som är angelägna för dagens kristna församling. Det handlar om sådant som hur vi välkomnar personer som kan beskrivas som ”normbrytare” och hur vi i praktiken kan gestalta det kristna kärleksbudet. Det handlar om hur vi behöver göra upp med fördomar och generaliseringar kring hbtq-personer, som helt eller delvis har visat sig sakna saklig grund. Det handlar om vikten av att bearbeta svåra teologiska frågor i tid – innan de blir akuta och riskerar att spränga församlingen i bitar.

Problemet är bara att det är svårt att slappna av och lyssna in de goda råden, när man vet att det i bakgrunden finns en agenda som antologin inte lyckas göra mig själv det minsta övertygad om: att församlingen, för att trovärdigt vittna om Guds inkluderande mångfald, måste bortse från de texter i Bibeln som kritiserar samkönat sex.

Hur argumenterar man då för denna hållning? Ja, en del av problemet är alltså att man inte ”argumenterar” i traditionell mening, genom att gå igenom argumenten för och emot och till slut landa i ett så intellektuellt redigt förhållningssätt som möjligt. I stället använder man sig av svepande resonemang och av en i allt väsentligt horisontell förståelse av det kristna kärleksbudet. Att älska sin nästa som sig själv blir i En enda kropp detsamma som att bejaka alla kärleksrelationer som inte uppenbart skadar en annan människa.

I praktiken innebär detta att syndens vertikala dimension – dess konsekvenser i relation till Herren – blir förhållandevis ointressant. Och även om det återkommande talas om att ”Gud är kärlek” står det ingenstans i boken att en mycket vanligare beskrivning av Gud i Bibeln är att han är helig. På motsvarande sätt gör man inte någon poäng av att församlingen är ”de heligas gemenskap” – men däremot av att vår identitet som kristen kyrka hänger på att vi är ”inkluderande”.

Visst rymmer även En enda kropp ett antal regelrätta argument för en bejakande hållning. De flesta är dock pragmatiska snarare än exegetiska, och det är knappast någon slump att ingen av författarna har exegetik som specialområde.

Tobias Elof Hadin är den enda (!) som mer ingående hänvisar till Paulus ord i Romarbrevet 1. Han utgår ifrån att Paulus i sexualetiska frågor resonerar som den grekisk-romerska kulturen i stort (med dess tankar kring äktenskap och assymetri mellan kvinnor och män) snarare än som jude. Uppseendeväckande är också att han bortser från några av de tyngsta argumenten för bibeltextens giltighet i vår tid: att Paulus primära referenspunkt är skapelsetexterna i Första Moseboken, att han uttryckligen beskriver samkönat sex präglat av ömsesidighet och njutning, samt att även lesbiska relationer framhävs som problematiska.

Ett mer avancerat teologiskt resonemang förs av Emma Audas, som doktorerat på den kristna äktenskapsteologin. Hon ifrågasätter tanken på en komplementaritet mellan mannen och kvinnan, och hävdar att det enda bärande argumentet för en kristen äktenskapssyn är att vi i förbundet får möjlighet att öva oss i självutgivande och Kristuslikhet. Och eftersom även hbtq-personer kallas till självuppoffring, måste vi enligt Audas öppna upp också för samkönade äktenskap.

Nästa disputerade teolog som uttalar sig är Björn Cedersjö, tidigare lärare i etik på Örebro teologiska högskola. Han erkänner att omtolkningen av texten i Romarbrevet 1 är allt annat än invändningsfri, men säger att ”om det då verkar uppstå en motsättning mellan det dubbla kärleksbudet och en enskild bibeltext, så gäller alltså kärleksbuden eftersom kärleken är lagens uppfyllelse (Rom 13:10)”. I klartext menar alltså Cedersjö att Paulus i slutet av Romarbrevet upphäver vad han skrivit i samma brevs början.

Den sista tunga teologen i antologin är Joel Halldorf, numera professor i kyrkohistoria. Han driver tesen att kyrkans kallelse till enhet och försoning kräver ett fullt inkluderande av hbtq-personer – även om de lever i samkönade sexuella relationer. Skulden för att äktenskapsfrågan riskerar att splittra flera kyrkor och samfund lägger han på klassiskt troende kristna som genom sin ovilja till villkorslös inkludering begår den ursprungliga synden att skapa splittring mellan människor.

Mot bakgrund av detta blir det som sagt svårt att veta hur man ska nalkas En enda kropp. I flera texter finner man brandtal för den kristna enheten. Men precis som hos Halldorf bygger dessa på att kyrkan i grunden ska revidera sin traditionella förståelse av Bibelns texter. Är detta en utsträckt hand eller en apterad bomb?

Och varför finns det ingen reflektion kring det faktum att många klassiskt troende kristna – inklusive hbtq-personer som valt celibatets väg – kommer att exkluderas från församlingar som väljer att ompröva sin hållning? Jenny Dobers, som är regionledare i Equmeniakyrkan, skriver i en i övrigt konstruktiv text att det är viktigare att vi i församlingen ”uttryckligen säger och visar att vi välkomnar människor oberoende av sexuell läggning eller könsidentitet” än att gemenskapen håller ihop.

Med ”sexuell läggning” menar alltså Dobers – liksom alla andra skribenter – den utlevda läggningen. Konsekvent förnekas att det är möjligt att göra skillnad mellan läggning och handling, sak och person. Docenten Christian Eidevald skriver att ”Ett undertryckande av identiteten … kan i bokstavlig mening vara livsfarligt.” När man skriver så, samtidigt som man sätter likhetstecken mellan identitet och (möjlig) utlevnad, måste ju kontentan vara att vi som anser att sex bara hör hemma i ett äktenskap mellan man och kvinna utsätter omgivningen för livsfara. Hur kommer man vidare i det samtalet?

Fler saker skulle kunna nämnas. Till exempel det problematiska i uttalanden som: ”Därför är person viktigare än sak. Alltid.” (När blev detta en hållbar etisk princip?) Eller det faktum att den explosionsartade ökningen av unga som definierar sig som trans, eller barnens rätt till båda sina biologiska föräldrar, inte ens berörs. Men visst finns det mycket bra i denna bok, som är värt att prata vidare om. Frågan är bara vem som vågar göra det, när utgångspunkten är att alla synsätt utom antologiförfattarnas är ett uttryck för bristande kärlek?

Olof Edsinger, generalsekreterare

Läs även recensionen på varldenidag.se