Jag hittade i min bokhylla en bok som jag hade glömt att jag ägde och som gavs ut på svenska för ungefär trettio år sedan. Den var skriven av koreanskan Esther Ahn Kim och hette ”Om jag överlever”. Hon var ung lärarinna när japanerna som ockuperade hennes land och låg i krig med grannlandet Kina beslöt sig för att tvinga alla kristna i landet att buga sig inför de japanska gudarnas altare. Hon ensam av alla lärare och elever i hennes skola stod upprätt.
Under den här tiden var de kristna som vägrade att anpassa sig lovliga byten. Oerhört många av dem dödades. Tortyren särskilt av pastorer som vägrade att anpassa sig var obeskrivligt grym.
Koreanskans vägran att buga sig för de japanska gudarna blev inledningen till hårda förhör, flykt och fängelseår. Men hon fick också en stark kallelse lagd på sitt hjärta att vittna om sin tro för japanerna och att varna japanska ledare för den olyckskurs de var inne på. Genom Guds ledning fick hon göra stort intryck på många – medfångar, fångvaktare, fängelsedirektörer, japanska politiska ledare. Hon utstod tortyr, svält och trakasserier mitt under stor svaghet men kunde också hjälpa medfångar som var fysiskt och psykiskt störda. Hon fick också diskret hjälp av många i fängelsepersonalen som tog intryck av hennes vittnesbörd.
Det var ingen långsökt parallell när författarinnan jämförde den här konfrontationen mellan det stolta och framgångsrika kejsardömet med de första kristnas sätt att möta det hårda motståndet från det romerska imperiet. I båda fallen betraktades kejsaren som gud, och det var hädelse att vägra tillbe honom.
I dag finns det också en mängd länder där det kostar mycket att leva som en kristen. Det har bland annat utrikesredaktören Anders Gustafsson alldeles nyligen skrivit om i Dagen. Religionsfriheten borde vara en självklarhet i en värld där kulturer och religioner möts men är det inte. Från Turkiet har stora delar av de gamla kristna minoriteterna flytt, eftersom de inte kunnat stå ut med trakasserierna från främst lokala myndigheter.
I andra delar av muslimvärlden har det i spåren av Irak- och Afghanistankrigen blivit mycket svårare än förr att vara en kristen. Även om det nu finns ett antal muslimska ledare som öppet deklarerat att de stöder rätten till religionsbyte och som alldeles nyligen upprepat det ställningstagandet vid ett möte mellan kristna och muslimer på Yale University, finns det många som fortfarande kräver dödsstraff för dem som går över till en annan religion. Förbundet mellan en stat och en påbjuden religion skapar ingen tolerans mot oliktänkande.
Det borde annars vara lätt att se att tolerans mot andra uppfattningar är enda vägen om vi skall kunna leva samman med varandra i multikulturella samhällen. Men inte bara i muslimvärlden utan också i det hinduiska Indien och det buddhistiska Sri Lanka ifrågasätts andra religioners rätt att vinna andra för sin tro. Det kallas ofta för proselytism, vilket innebär att exempelvis kristen evangelisation anses ske med ojusta metoder.
För många kristna i vårt land upplevs de växande krav på anpassning till det sekulariserade samhällets modeidéer som mycket påfrestande. Sekularismen visar tecken på att fungera som intolerant fundamentalism. Traditionella kristna uppfattningar i moralfrågor beskrivs som diskriminering, och med olika metoder drivs kristna lärare, präster, pastorer och läkare att inte bara acceptera och tolerera utan också aktivt verka för sådant som deras samvete vänder sig emot. Den som inte följer med strömmen, får det ofta svårt i sin yrkesutövning.
Vad är det som gör att Europridefestivalen kan lägga beslag på hela det offentliga rummet i vårt land? Bland annat att de normala reglerna för journalistisk bevakning av homokulturen – dess dogmer, dess medicinska risker. Den underdånighet som driver framstående politiker och andliga ledare att vandra med i demonstranternas led påminner onekligen om förtjusningen hos samhällets stöttepelare i sagan om den nakne kejsarens ”nya kläder”. Det kostar en del att inte delta i de vördsamma bugningarna. Men det är inte förakt som är det kristna svaret. Ett nej till anpassningen måste kunna gå samman med en frimodig kristen bekännelse och med kristen medkänsla med människor vars värderingar man inte delar. Det är också en lärdom från Esther Ahn Kims bok.
OLOF DJURFELDT
tidigare chefredaktör på tidningen Dagen och styrelseledamot i SEA
