I Bibeln är det inte någon motsättning mellan att å ena sidan förorda generositet och att å andra sidan värna frivillighet och äganderätt. Inte heller görs det någon skillnad i fråga om krav på rättfärdighet för olika grupper i samhället. Fattiga och rika, infödda och invandrare, män och kvinnor – alla ska dömas enligt samma måttstock. SEA:s Olof Edsinger skriver om hur vi som kristna kan relatera till ”rättvisefrågorna”.
Ett av politikens viktigaste begrepp är ”rättvisa”. Men trots att det är så vanligt i debatten är det påfallande svårfångat. Olika idétraditioner har helt enkelt olika sätt att definiera vad rättvisa innebär – och därmed också hur det så åtråvärda tillståndet ska uppnås.
I ett av förra årets SEA Papers skildrar den evangelikale pastorn och teologen Tim Keller hur fyra olika rättvisebegrepp kan sägas konkurrera med varandra i den politiska debatten.
Det första av dessa är libertarianismen, vars grundläggande tes är att ett rättvist samhälle är det som främjar individens frihet. Historiskt brukar denna hållning leda till en ”liten” stat som inte mer än nödvändigt lägger sig i medborgarnas liv och till en mer eller mindre oreglerad marknadsekonomi.
Det andra betydande rättvisetraditionen är socialliberalismen, som till skillnad från libertarianismen menar att även sociala och ekonomiska rättigheter – till exempel utbildning och allmän sjukvård – hör till samhällets grundläggande åtaganden. Utan att lämna individualismen som ideal talar man här om en något ”större” stat, eftersom fördelningspolitiken kräver större kontroll av marknaden, men också ett större skatteuttag av medborgarna.
Som nummer tre på Kellers lista kommer utilitarismen, som talar om största möjliga lycka för största antalet människor. Här är det till stor del majoritetens åsikter och värderingar som blir utslagsgivande, och det är lätt att se parallellerna till etiska imperativ som ”lev och låt leva” och ”så länge det inte skadar någon annan är det okej”.
Sist men inte minst kommer det postmoderna rättvisebegreppet, som till stora delar utgår från en marxistisk analys av begreppet makt. För företrädarna för denna skola blir ett rättvist samhälle det samhälle som inskränker dominanta gruppers makt till förmån för grupper som ses som förtryckta. I stället för individer fokuserar man på grupper – definierade utifrån sådant som klass, kön, ras/etnicitet, identitet eller sexuell läggning – och i stället för individuellt ansvar talar man om strukturella orättvisor och privilegier, som man ser som sin uppgift att åtgärda.
Mot bakgrund av denna mångfald av rättvisedefinitioner är det naturligt att det uppstår krockar både i fråga om vad rättvisa är och hur den bäst ska kunna uppnås. Men det här försätter oss också i en besvärlig sits som kristna. Inte nog med att alla fyra traditioner bygger på en sekulär grund – och betraktar moraliska värden som helt och hållet inomvärldsliga. Var och en utmanar också olika delar av den bibliska världsbilden.
Först och främst genom att så ogenerat sätta människan i stället för Gud i centrum. Men också genom att spela ut perspektiv mot varandra som Bibeln håller samman.
I Bibeln är det exempelvis inte någon motsättning mellan att å ena sidan förorda generositet och att å andra sidan värna frivillighet och äganderätt. Inte heller görs det någon skillnad i fråga om krav på rättfärdighet för olika grupper i samhället. Fattiga och rika, infödda och invandrare, män och kvinnor – alla ska dömas enligt samma måttstock. Samtidigt finns det ett särskilt ansvar för ett samhälle att stå upp för de marginaliserade; inte för att de är mindre präglade av synden, utan för att de är mer sårbara för orättvis behandling.
Förvirringen i dessa frågor har fått effekten att många konservativa kristna håller distans till de så kallade ”rättvisefrågorna”. De upplever helt enkelt att det ofta finns politiska snarare än teologiska motiv bakom dessa, och att de därför blir en karikatyr av den bibliska visionen. Det är ingen slump att det är progressiva kristna som på senare tid har tagit identitetspolitiken till sitt hjärta, medan konservativa grupper håller emot.
Även evangelikala kristna har dock ett självklart uppdrag att – i samhälle såväl som i kyrka – stå upp för olika typer av rättvisefrågor. Ett bra exempel på hur ett sådant uppdrag kan formuleras är Brittiska Evangeliska Alliansens material What Kind of Society? (Vilket slags samhälle?), som vi tidigare har uppmärksammat på SEA. Här målas en positiv vision upp av det samhälle som vi som kristna vill vara med och bidra till, konkret uppbyggd utifrån de fyra bibliska begreppen Kärlek, Frihet, Rättvisa och Sanning.
För oss på SEA är det självklart att verka för ett samhälle där Bibelns förståelse av rättvisa sätter sin prägel också på de politiska prioriteringarna. Konkret uttryckt genom att vi återkommande uppmärksammar frågor som har med människovärdet, äktenskap och familj samt religions-, yttrande- och samvetsfrihet att göra.
Det rättvisa samhället är dock något vi alla behöver bygga tillsammans, hela tiden. Låt oss därför uppmuntra varandra att göra detta på en biblisk, snarare än på en sekulär eller ideologiskt tveksam grund!
Olof Edsinger, generalsekreterare
